Sätta stopp eller låta vara?

Är det någon annan än jag som tycker det är SÅ svårt att sätta en gräns för när det får vara bra. Jag menar alltså hur mycket ska man vara sin HN till lags? Nu är min son två år, så självklart är det skillnad från bebisstadiet. Första året så var han nöjd bara han fick amma och bäras hela tiden. Nu ställer han helt andra krav och ibland blir jag bara galen.

några exempel som gör mig tokig och gör vår start på dagen gnällig ibland.

- när han vaknar på morgonen så ska han ner på undervåningen så fort han öppnar ögonen. Han drar och sliter i mig innan jag ens fått upp ögonen.
- väl nere så är det välling. Det tar 45 sekunder i micron, men trots att han druckit välling i över ett år så är det fruktansvärt att vänta 45 sek. Allt möjligt hittar vi på för att "glömma bort" att vi väntar på vällingen.
- Han har EN favorit vällingkopp som han bara SKA ha vissa mornar. Om den är i disken så är det bara att diska den. De ser alla i stort sätt likadana ut, men ibland är det bara den som gäller.
- Vi går upp igen och går på toaletten, klär på oss och bäddar sängar. Han är då helt "låst" vid att stänga dörrar. Alla dörrar måste vara stängda och alla persienner måste upp. Den andra punkten håller jag med om, men detta med dörrarna. pust. Så fort jag öppnar en dörr, så stänger han.

Allt detta utlöser gnäll och slänga sig på golvet om det inte blir som han vill. Vad gör man. Är det bara att diska samma kopp varje dag och låta han styra och ställa totalt? Pust.